Det finns massor med litteratur som berör ämnet sits och balans. Det är trots allt bra att skriva i sina egna ord, vilket även faktiskt är syftet med denna blogg.
Utan avspändhet finns inget ärligt arbete. Jobbar man i spänning så bli arbetet statiskt vilket sliter på leder och kan få svåra konsekvenser. Spänning kan bero på att man till exempel utsätts för belastning som man inte är redo för men också att man inte får arbeta i sina naturliga rörelseramar. Viktigt också att veta att spänning och spänst väldigt olika saker: spänning beskriver statiska muskler och spänst beskriver arbetande, avspända muskler i balans.
Dans bygger på att utföra krävande rörelser med lätthet. Att hitta en balanserad viloposition i varje rörelse är a och o för att få ett flöde genom en serie av rörelser. När man har hittat vilan och avspänningen i varje rörelse kan man börja arbeta med explosiva kraftuttryck.
Balans och avspändhet går hand i hand. Utan balans finns inte spänst och utan spänst finns inte balans. Balans och spänst är även något väldigt flyktigt. Man kan vara balanserad en sekund och tappa balansen nästa, men att vara i balans innebär inte att vara orubblig. Det innebär endast att man inte ramlar. Man har balans eller så har man tappat den. Det finns inget emellan. Sedan finns det olika graderingar av balans som gör att man blir mer och mer stabil. Men alla som kan stå eller sitta utan att ramla har balans. Krångligare än så är det inte.
Balans är en inbyggd mekanism som kompenserar olika krafter och tillåter kroppen att vara så effektiv som möjligt med så lite kraft som möjligt. En person i balans kan verka starkare eftersom denne inte spenderar ett överskott av styrka åt att hålla sig uppe utan kan istället ägna kraften åt sin uppgift. Det finns två olika typer av balans som beskrivs nedan. Självklart, som allt annat, hänger de olika balanserna ihop vilket gör att man behöver muskulär balans för gravitationens skull och vice versa.
Gravitationskompenserande balans
Denna balans är grundläggande och gör att vi kan röra oss och hålla oss på fötter eller upprätt i sadeln. Det har att göra med att vi linjerar upp skelettet så att lederna är raka och avspända och skelettdelarna balanserar på sig själv. Det här kan vi ända sedan vi lärde oss att gå när vi är bebisar. Det krävs mycket för att vi ska bli av med det. Om man upplever obalans kan det innebära att man spänner emot kraften man kompenserar. Nedan finns en länk på en hund som balanserar på en lina och linan är det enda som är mellan honom och gravitationen. Han är hela tiden i rörelse för balans är aldrig statisk. Hans kropp fungerar som en pendel och motvikt som hela tiden söker sig runt den s.k. balanspunkten, alltså, positionen för den ultimata balansen. Ju mer balanserad hunden är desto närmre balanspunkten han röra sig utan att bli statisk. Om han skulle försöka tvinga sig att vara stilla, skulle han nog ramla eftersom han då inte är fri att kompensera kraften han balanserar emot. Han spänner sig ett par gånger vilket resulterar i muskulär obalans: han darrar och försöker febrilt återfinna balans. Det är ingen som har förklarat det för honom, det finns färdigt att utveckla ända sedan valpåldern.
Gör en enkel övning: Stå på en fot och balansera på den. Blunda om du vill. Hur står du? Försöker du hålla kroppen stilla? Spänner du dig? Tänk sedan på hur hunden på linan rör sig. Pendla din vikt och tillåt din kropp att röra sig för att kompensera obalansen. Föll du? Var du mer avspänd? Fick du en ökad känsla av balans fastän du rörde mer på dig? Kunde du vara mer stilla och i balans i slutet av andra delen i övningen?
Balanserande muskler
Detta innebär att musklerna är avspända och kompenserar en kraft med rätt tryck: inte för starkt och inte för svagt tryck, utan rätt och balanserat tryck. En god hästmänniska håller inte i en häst som är på väg att slita sig med all kraft denne har under hela processen, eftersom hästen alltid är starkare och tyngre, kommer man i slutändan misslyckas och en erfaren hästmänniska vet det och därför behöver vi mer finslipade metoder. Istället använder man sig av balanserade muskler- som applicerar så lite tryck som möjligt med så stor effekt som möjligt. Trycket förändras reaktivt hela tiden och eftersom musklerna är avspända (inte statiska) kan man lätt använda sig av en stor variation av tryck. Detta kallas också att utveckla "känsla" eller fingertoppskänsla vilket kommer successivt ju mer erfarenhet man har. Alla utvecklar känsla även om man inte pratar så mycket om det. Den som har vart med om att rida en svårriden häst som inte vill nånting men sköter sig fint så fort någon annan övertar den bygger på just det här fenomenet. Exakt rätt tryck i exakt rätt stund. Denna egenskap kan man aktvt utveckla. Det gäller att vara lite lat och sträva åt att inte behöva ta i. Gör man nånting nytt, kan man öva genom att utföra det sakta och testa olika tryck och aldrig låta sig vara statisk utan hitta ett viloläge i varje rörelse.
Allt gott
//Frido
